Till min syster...

(till min syster=mkt fin låt)


Tänk hur många minnen man har, man borde ha ett minne som blir fullt, å så kan man byta. så att man inte blandar ihop saker och ting. Blandar ihop minnen med andra, ser minnen suddigt, som man hälst vill se lika klart som i en film. Man vill kunna pausa; där man är som lyckligast. Spola fram; när det är något man ångrar, eller tycker är pinsamt. Spola tillbaka; Till det man vill uppleva om och om igen.
Jag har nog flest minnen jag vill se och uppleva igen. Veta vad och hur jag tänkte precis jusst Då! Jag vill minnas allt i detalj, varenda lilla tanke. Det värsta, som skall vara förbjudet skall vara att radera minnen, tänk om man ångrar sig. Som första dagen i skolan, första klass, Jag kommer inte ihåg någonting utav det. Jag tror att jag har raderat det -Jag tror att jag har gjort det förbjudna. Jag vill komma ihåg hur nervös jag måste ha varit, vilken klänning jag hade på mig, som jag med omtanke hade valt flera veckor innan. Sådant skall man ha lagrat, sådant vill jag kunna spara. Jag vill ha kvar det minnet. Jag vill hitta det, se på det, känna på det!
På sommaren minns man inte någonting, eller lov överhuvudtaget. Om man pratade med en kompis om vad man hade gjort så ville man komma ihåg dag för dag, men det blev bara en stor sörja utav det hela; Var det i måndags jag solade? eller var det tisdagen jag solade, och måndagen, solade och badade? eller var det igår jag var i stan?
Om man tänker långt till baka, mycket långt tillbaka. Då minns man ju inget alls. Det starkaste minnet utav min barndom, måste vara när jag och Peter badar i en jätte stor pool i Singapoare, Jag måste två år, kan man minnas så långt tillbaka, eller är det endast för att jag har sett det på bild jag kommer ihåg det?
Minnen & att minnas, är nästan under tycker jag.
Jag och Lotta pratade i natt om hur stor oändligheten måste vara. Att man inte ens kan tänka så stort som oändlighet. Det finns inte i ens tänkade att tänka så ens. Allt var så sjukt förvirrande att vi somnde. Lottas mamma säger det att om man har en skål med godis framför en som är psykiskt sjuk eller något, och sedan täcker för den skålen med en handduk, då är godiset borta för personen. Tanke gångarna leder inte så långt.
Jag tror dessutom att vi är så mycket starkare än vad vi tror att vi är. Emilia hade gått i sömnen när hon var mindere, hennes mamma fann henne med en stor tung kruka i ena handen. Nästa dag märkte Emilia att hon omöjligt kunde bära krukan med ena handen. Det är alltså vetanskapligt bevisat, hehe -tillräckligt för mig iaf.


Det jag vill säga med detta inlägg är att, Världen är mycket mer konstig än vad den ser ut att vara. Men, Alla är vi löv från samma träd.


Rebecka